Det finns en tid då allt förändras.*

Insåg just att min kopp te smakar plast, osockrat plast.

På golvet ligger sönderrivna notblad utspridda som pappersflingor över ett mörkt parkettgolv
som konstgjordsnö med trasiga kanter, en ton på varje snöflinga. Om du sedan viker dem ser dem ut som fjärilar. Bitar som tillsammans en gång var en melodi, kanske den vackraste melodi som någonsin skrivits*

Men allt har bara blivit en enda lång väntan, en väntan på att någon annan ska uppfylla ens drömmar.
På att någon annan ska hitta alla bitar och sedan göra melodin hel igen. Därför kommer pappersflingorna aldrig bli något mer än just flingor. För vem orkar rädda en melodi som förstörts, när det är så mycket lättare att skriva en ny.

Söndagsfeber.
Jag blev arg. Det är inte meningen att förstå, för det finns nog inget att förstå. 
Jag återkommer när jag kokat en ny kopp te & lugnat ner mig.